usewords

                                                                        


Vi sitter och väntar på våra balkonger på att vardagen ska ändras, men solen går upp liksom den gjorde föregående dag. och månen kommer upp och sprider ett kusligt ljus över din stad och över din ärrprydda kropp.
Och vi fortsätter med att starta våra dagar med att tända en cigarett och ta djupa halsbloss och känna giften tränga ner i våra lungor och fylla vårat blod.
Vi fortsätter med att gå och lägga oss med en ångest så stark att den skulle kunna få lungorna att sprängas och hjärtat att sluta slå. Vi ligger och skakar i hopp om att bli räddade, att det kommer en prins i skinande rustning.
Ja vi sitter här och väntar på att bli räddade, men det alla andra väntar på är att vi själva ska inse att det inte kommer någon räddning utan den enda som kan rädda oss är vi själva.

Men det är inte det där steget att rädda sig själv som är det svåra, utan det är det steget som innebär att faktiskt trotsa höjdskräcken och kasta sig ut för stupet innan man kan dra i snöret som vecklar ut fallskärmen.

Jag är fallskärmen,
inte du,
inte du.
inte du!